*
Det där med att förlora någon. Alla kanske inte har förlorat någon i sitt liv. Att förlora en person som står dig nära om hjärtat det gör ont. Det gör så ont så det känns som att hjärtat går i tusen bitar. Som att någon plockar ur ditt lilla hjärta från din bröstkorg och kastar det på ett stengolv och hoppar på det. Min första riktiga hjärtkrossning som jag var med om var då min farmor dog. Aldrig någonsin har jag mått så dåligt som jag gjorde då. Det kändes som att någon bara tog en bit från mitt hjärta och inte lämnade tillbaka den. Men med tiden så fick jag tillbaka lilla biten, men jag fick den inte tillbaka den hel och ren. Den dagen farmor dog så fortsatt alla bilar att gå, alla caféer var öppna och alla var på sitt jobb. Det kändes så konstigt att inte hela världen stannade upp när den gjorde det för mig.
Två år senare dog min fina farbror, min roliga tokiga farbror som alltid skulle busas och jävlas med mig. Än en gång stannade min värld upp och en del från mitt hjärta togs.
Det är så jävla läskigt det där, att man kan vakna upp en dag och plötligt är det ösande regn och blixtrar istället för sol och lätta vindpustar.
Att man från ena sekunden kan skratta och vara glad för att i andra sekund ligga ihopkrupen på golvet och gråta tills det inte finns fler tårar.
Det sägs att tiden läker alla sår. Absolut läker tiden sår och självklart blir det lättare tider. Men det kommer alltid finnas där och gnaga. Det blir bättre, men det blir inte som vanligt.
Kommentarer
Trackback
